Turkiska oliver

Köp turkiska oliver

Turkiska oliver är ett oumbärligt inslag på frukostbordet. Turkiet har en viktig position i världen när det gäller olivsorternas mångfald, och här finns många sorters oliver med olika oljehalt. De delas in i oliver för oljeproduktion och matoliver. Den vanligaste sortens matoliv är Gemlikoliven. Oliver från Egeiska regionen används i allmänhet till olivolja eftersom de har hög oljehalt. Priset på oliver avgörs av sorten, fruktens storlek och mognadsmetoden.

Vilka olivsorter finns det?

De viktigaste olivsorterna som odlas i vårt land är Ayvalık, Gemlik, Domat, Memecik, Eşek och Sarı Ulak. Ayvalıkoliver är medelstora och har hög oljehalt. De är en av de vanligaste sorterna vid olivoljeproduktion. De äts också ofta som snittade oliver och matoliver. Gemlikoliver har medelstora, cylindriska frukter. De har hög fetthalt, mycket fruktkött och små kärnor. De används både som matoliver och till olja. Gemlikoliver ger svarta matoliver av hög kvalitet.

Domatoliven är stor och grovkornig. Eftersom oljehalten är medelhög äts den vanligtvis som grön oliv. Memecikoliven är den viktigaste olivsorten som odlas i Egeiska regionen. Den är fet och av hög kvalitet, med mycket fruktkött och stora kärnor. Den används både som matoliv och till olja. Eşekoliven, även kallad åsneoliven, är stor och grov och skördas i Ödemişområdet. Den kan lagras länge eftersom den är hårdare än andra oliver. Den äts som matoliv. Sarı Ulak odlas i Mersinområdet och äts i stor utsträckning både som svart och grön matoliv.

Vad är seleoliver?

Seleoliver, som är en sort av frukostoliver, görs vanligtvis av oliver från områden som Gemlik och Edremit. Bland matoliver anses Gemlikoliver vara av högst kvalitet. De är populära eftersom de har små kärnor och mycket fruktkött. Skalet är också tunt. Dessutom odlas de i stor utsträckning i Iznik och Gemlik. Seleoliver skiljer sig från salamuraoliver genom sitt skrynkliga utseende och sin låga salthalt.

Under lagringen i sele avdunstar det mesta av vattnet som ger oliven dess beska smak. På så sätt mognar olivens smak. Från skörd till försäljning minskar olivens vikt med cirka 35%. Eftersom produktionen är arbetskrävande är seleoliver i allmänhet dyrare än salamuraoliver.

Vilka typer av seleoliver finns det?

Seleoliver delas in i torra seleoliver och tenekeseleoliver. Vid torr sele läggs oliverna i lager med grovt salt strött mellan lagren. Salt och oliver varvas på varje lager. Eftersom mycket salt används dras olivernas beska vätska ut, och efter i genomsnitt 1 månad är de färdiga att ätas. Oliver som tillagas på det här sättet har en något besk smak. De har kortare hållbarhet.

Vid tenekemetoden blandas oliver och salt, fylls vanligtvis i burkar under 3 kg och får stå. Precis som vid torr sele gör vattnet som tillsätts blandningen att olivernas beska vätska dras ut. Till skillnad från vid torr sele tillsätter man olja i burken. Oljan hindrar oliverna från att torka under mognaden, vilket gör att de håller länge utan att bli dåliga. Metoden som kallas oljesele är inte en traditionell metod för att mogna seleoliver. Den görs genom att oliver som behandlats i saltlake oljas in med vegetabilisk olja.

Vad är salamuraoliver?

Gemlikoliver med tunt skal, små kärnor och mycket fruktkött används vanligtvis till både salamuraoliver och seleoliver. Oliverna lagras i saltvattenbassänger. Svinnet är mindre än för seleoliver. Det blir cirka 100 gram svinn per kilo. Metoden används mest kommersiellt eftersom den är enkel att tillämpa och ger lite svinn. Dessutom är det mycket lätt att se om en oliv är en seleoliv eller en salamuraoliv.

Seleolivernas krusningar är jämnt fördelade, och oliverna är ovala. Salamuraoliver har gropar i ytan. Groparna uppstår av trycket när oliverna lagras i saltlakebassänger och är det tydligaste kännetecknet på salamuraoliver.